Olle Åhnström tävlar fortfarande med sin 500-kubiks Husqvarna av årsmodell 1934.Foto: Chris Anderson

Längst nere till vänster har vi Olle Åhnström som var en viktig kugge i Taxi Motorklubbs speedwaylag. Foto: Privat

Kurvtekniken i speedway är speciell. Olle Åhnström lärde sig tidigt hur man gör.Foto: Privat

Olle Åhnström i tidstypiskt speedwayställ från slutet av 1940-talet.Foto: Privat

96-åring på 82-åring. Olle Åhnström tävlar fortfarande med sin 500-kubiks Husqvarna av årsmodell 1934.Foto: Chris Anderson

Olle Åhnström låser upp porten, slår på ljuset, och kliver in i det allra heligaste. Garaget hemma i Huddinge, som också är verkstad, har varit Olles andra hem sedan han byggde det och den intilliggande villan där han sedan 1943 bor med hustrun Märta.

– Här står leksakerna.

Olle pekar på ett antal motorcyklar som har det gemensamt att de alla är av äldre modell. Ett rött hembygge är gjort med ett flertal delar från en 500-kubikare av märket Java byggd i Tjeckien 1965.

Nestorn i garaget är dock betydligt äldre; en Husqvarna 500-kubikare från 1934. Olle köpte den för åtta år sedan.

– Jag har renoverat cykeln själv. Den körde jag i en backtävling utanför Norrköping i höstas

Hojen är alltså 82 år, men föraren är äldre än så.

– Jag är 96 år men känner mig inte så pass gammal. Jag är någorlunda rörlig och huvudet hänger med.

Olle Åhnström är med stor sannolikhet världens äldsta i dag aktiva tävlingsförare på motorcykel. Han kör isracing, backtävlingar och speedway.

– Det är lika roligt idag som när jag började tävla på 1940-talet. Jag älskar fartupplevelsen även om jag tar det lugnare idag.

I vintras i samband med SM-finalen i isracing i Hallstavik fick Olle Åhnström köra några uppvisningsvarv och möttes av stor uppskattning från publiken.

– Känslan när man lägger styret nästan i isen går knappast att föreställa sig, det är så roligt!

Som veteran är det inte aktuellt att tävla var och varannan vecka. Men några gånger om året tar Olle med sig sin fru ut på tävlingar.

Paret gifte sig 1942. 93-åriga Märta står bredvid och hejar och hjälper Olle med lite av varje. Förr i tiden bidrog hon även med en smula mekande med hojarna.

– Nu för tiden är det mest som utflykter när jag och Märta åker till tävlingar. I september ska jag nog köra en backtävling igen.

Olle Åhnström har tävlat flitigt i speedway genom åren, bland annat i landets nästa högsta serie med Taxi Motorklubb. Andra klubbar Olle kört för är Filbyterna (Linköping) och Hallstavik. Skadeproblem satte så småningom stopp för den framfarten.

Men det är i isracing han varit som mest framgångsrik. I garaget står ett par motorcyklar med däcken nerlusade av 28 millimeter långa sylvassa nabbar. Cyklarna har två växlar, saknar broms och körs på metanol.

– Ibland körde vi på Trehörningen (sjö i Huddinge). Med Tigrarna tävlade jag på Handens Motorstadion.

Största meriterna är SM-bronset från 1966 i Avesta, och även några VM-tävlingar i Sovjetunionen och Västtyskland.

Olle Åhnström hoppas kunna köra hoj i många år till.

– På min 100-årsdag har jag lovat att köra på en isracinggala, får se om jag kan hålla löftet.

Däremot har Olle slutat att köra motorcykel i trafiken.

– Det är roligare att tävla och inte lika farligt.

Jonas Morin var med och reformerade basketligasystemet i Sverige 2007 där unga spelare i stället skulle leka in basket. Sedan dess är det standard. I bakgrunden Milton Åkerblom och Jack Wernström.Foto: Åsa Sommarström

2013 utsågs Jonas Morin till ”Årets eldsjäl” av basketförbundet i Stockholm. Här tillsammans med Huddinges pojkar -00.Foto: Anna Z Ek

”Elakast i Sverige” kallades Jonas Morin när han spelade på elitnivå. Här i Haga i Haninge 2005, när han hade börjat trappa av elitsatsningen.Foto: Stefan Källstigen

Huddinge baskets ordförande Jonas Morin blickar ut över ena halvan av Edbohallens golv. Där tränar minst 50 entusiastiska barn basket, och flera av de äldre tjejerna coachar de yngre.

– Det är viktigt att de unga leker in basket och har kul. Det får inte bli för allvarligt för tidigt, säger han och går vidare in till den andra delen av salen.

Där skjuter några av killarna mot korgen i mitten av planen och några andra får instruktioner från en av de andra tränarna.

– Jag är i hallen runt 25-30 timmar i veckan. Det är så jag tankar energi, säger Jonas Morin glatt.

Det är drygt tio år sedan småländska Jonas flyttade från Årsta till Trångsund med familjen. Då fanns det ingen organiserad basket i de östra delarna av Huddinge. I dag är det drygt 250 spelare i området.

– Min grabb och några polares barn ville spela, så jag drog i gång lite smått. Man behöver inte alltid ha en plan för allting utan engagemang brukar smitta av sig.

Genom åren har han dragit i gång flera andra lyckade basket- och integrationsprojekt i olika delar av kommunen. Det senaste är ”100 kids i Vårby”, ett helt nytt projekt där han inom ett år ska försöka få 100 unga i området att börja spela basket.

Jonas har tidigare prisats av både Huddinge kommun och av basketförbundet för allt hårt arbete. Nu är han en av fyra nominerade till årets eldsjäl i kategorin integration. Tävlingen är rikstäckande och det är föreningslivets spelbolag Folkspel som står bakom. Avgörandet kommer på en gala i TV4 nästa vår.

– Jag tycker att det är bra att de lyfter upp basketen, för den förenar verkligen över alla gränser. Här i klubben har vi över 80 nationaliteter och det här är skolan i praktiken. Här lär vi oss om religion, samhällskunskap, olika kulturer och att ha förståelse för andra människor, säger han.

Arbetet med att rekrytera nya unga potentiella spelare pågår ständigt. Många gånger hittar Jonas Morin dem bland ungdomar som riskerar att hamna snett.

– Möter jag några ute så brukar jag bjuda in dem på en träning. De dyker nästan alltid upp, och då kommer de ofta med en hård fasad. Men sedan börjar de spela och då lossnar det. För många blir det här en meningsfull sysselsättning, säger han.

Själv började han inte spela basket förrän vid 16 års ålder.

– Jag blev eld och lågor över att ha hittat min grej, även om jag inte alls var särskilt bra i början. Men genom mycket hård träning spelade jag i juniorlandslaget bara två år senare, säger han.

Därefter väntade basket på elitnivå både i Sverige och utomlands. Nu var det ett tag sedan han själv spelade, men suget tillbaka är stort. Så stort att nu när en korsbandskada precis har läkt är det dags för comeback, om än i de lägre divisionerna.

– Det är vinnarskallen i mig. Att spela, det är terapi för själen, säger han.

Jan Zedenius, chefläkare vid Sophiahemmet och medicinskt sakkunnig på Cancerfonden.Foto: Cancerfonden

Allt fler svenskar får cancer. Orsakerna är bland annat att vi lever längre och därför också hinner utveckla cancer och att metoderna för att upptäcka sjukdomarna blivit effektivare. Cancerfonden uppger att en av tre svenskar som lever i dag kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid.

Jan Zedenius, chefläkare vid Sophiahemmet och medicinskt sakkunnig vid Cancerfonden, berättar att vården i dag tar hand om patienterna på ett bättre sätt än förr.

– För 20-30 år sedan kunde en ensam läkare fatta de svåra besluten. I dag sitter ett antal experter i så kallade Multidisciplinära konferenser och fattar besluten om patienten. Besluten grundar sig alltid i det som är bäst för patienten, säger han.

Patienterna bör också få träffa samma läkare under vårdprocessen.

– Det är viktigt med kontinuitet och att lära känna patienten och de anhöriga. Det ska inte in nya doktorer hela tiden. Patienten involveras på annat sätt än förr, säger Jan Zedenius.

Under behandlingsprocessen är det inte enbart de medicinska besluten som är tunga – det kan också vara svårt att kommunicera.

– Det är sällan ett besked att avbryta en behandling kommer över en natt. Det är något som växer fram vid olika möten. Däremot kan insikten hos patienten komma plötsligt. Jag har själv varit med om att ge allvarlig information och sedan har jag bett patienten att sammanfatta det jag berättat, vilket den klarat och det har också varit tydligt att patienten förstått vad jag sagt. Dagen efter har allt varit som bortblåst. Det finns en skyddsmekanism hos vissa människor mot att ta in tung information, säger Jan Zedenius.

Samtidigt som allt fler får cancerdiagnoser, får också allt fler hjälp.

– Vi botar drygt 65 procent, det vill säga två tredjedelar, med betoning på botar, och det är viktigt att komma ihåg. Många lever dessutom länge med sin cancer och med god livskvalitet. Behandlingsmetoderna har blivit mycket bättre.

Är cancerns gåta löst?

– Det är svårt att svara på. Det finns inte en enda cancersjukdom, cancer är samlingsnamnet på 200 olika sjukdomar med undergrupper. Men forskningen har lärt oss väldigt mycket. Man ska inte bara skjuta mot ett mål. Det handlar om att hitta olika angreppssätt och behandlingen ska skräddarsys. Man ska inte behandla samma typ av tumör på samma sätt hos två olika patienter, säger Jan Zedenius.

Victor Theander är döende i cancer. Hustrun Kicki sköter samtidigt det gemensamma företaget Middagsfrid.Foto: Pekka Pääkkö

Victor och Kicki.Foto: Pekka Pääkkö

Victor när han var frisk utanför Middagsfrids kontor på ­Södermalm. Kicki på reklamskylten.Foto: Privat

Egentligen borde ingenting ha gått fel. Kicki och Victor Theander grundade 2007 matkasseföretaget Middagsfrid som idag har 19 anställda och en omsättning på 80 miljoner kronor årligen. 2010 köpte Södermalms-paret en vacker villa i Storängen, Nacka, där de bor med sina tre barn Lukas, 14, Lisa, 12 och Markus, 10.

Hösten 2014 reagerade Kicki på att Victor – som bland annat varit en aktiv löpare, dansat, ägnat sig åt yoga, varit sparsam med alkohol, inte rökt, ätit nyttig mat och varit frisk i största allmänhet – under en tid inte riktigt varit sig lik.

– Jag tyckte att Victors influensa höll i sig länge och han hade varit krasslig ofta det senaste året. Jag skickade därför iväg honom till vårdcentralen, säger Kicki.

Där togs en mängd prover. Två dagar senare ringde läkaren och berättade att Victor genast måste ta sig till närmaste akutsjukhus. Då förstod Victor att det var allvarligt. På Huddinge sjukhus togs bland annat benmärgsprov i bäckenet. Det hade hunnit bli december 2014 när Victor fick beskedet att han drabbats av benmärgscancer.

– Det kom som en chock. Jag som trodde att jag led av typ järnbrist.

Cellgiftsbehandling sattes in omedelbart.

– När allt drog igång var jag vd för Middagsfrid men var tvungen att lämna över rollen. Mitt immunförsvar var lågt, jag kunde inte vistas bland folk på kontor eller åka kommunalt på grund av smittrisken. Benmärgens uppgift är att producera blodkroppar till immunförsvaret. Jag var försvarslös mot minsta förkylning, säger Victor.

LÄS MER: Cancerläkaren: Vi botar drygt 65 procent.

I maj 2015 genomgick han en stamcells-transplantation.

– Det var ett år med flera positiva besked. Efter transplantationen var cancern inte ens mätbar.

Men den 15 januari i år förändrades allt. Då stod det klart att stamcells-transplantationen misslyckats, att det inte var meningsfullt att göra en ny transplantation och Victor insåg vad det betydde.

– Vi kom överens med läkarna om att ändra behandlingen från att försöka bota cancern till att ge mig en värdig sista tid i livet. Så på det viset var det ett dödsbesked. Jag slutade till exempel att läsa böcker i två månader. Mycket blev helt ointressant.

Dagen efter fyllde Victor 45 år och Kicki hade beställt sushi till middagen med barnen på Huddinge sjukhus.

– Halvvägs in i måltiden berättade vi att det inte längre fanns något hopp. Ingen åt någon mer sushi, -säger Victor.

Jag får en lugn död. Nu handlar det om vård i livets slutskede. Jag ska dö hemma och aldrig mer vara på sjukhus.

”Materiellt saknar jag inte en enda sak. Det är relationer som förgyller min vardag,” säger Victor.Foto: Pekka Pääkkö

– Det var hjärtskärande, säger Kicki. Alla började gråta. Deras pappa skulle ju dö. Beskedet ruckade ju på barnens hela världsbild.

Tiden efter beskedet har varit svår för barnen.

– Barnen slutade fungera i skolan. Vi insåg tidigt att det var nödvändigt att skolan kände till vad som drabbat oss. Nu samarbetar vi bra med skolan, säger Victor.

De ångrar inte att de berättade.

– Vi såg inget annat alternativ. Det finns de som hemlighåller cancer-diagnosen till och med för sin närmaste familj för att inte orsaka mer lidande men vi har valt att vara öppna mot barnen, våra anställda, släkten och vännerna, säger Victor.

– Jag har plöjt sorgeböcker, säger Kicki. Vi kom fram till att det bästa är att inkludera barnen, vara öppen med allt och ta med dem i processen. Barnen måste kunna lita på oss.

– Ja, annars uppstår en förtroendekris och barnen undrar varför vi inte berättat vissa saker, säger Victor. Cancersjukdomen har förändrat barnen. Den äldste har mjuknat och säger att han älskar mig. Det hade aldrig hänt innan.

Victor försöker vara med barnen så mycket han orkar.

– Jag har tagit med barnen på frukost ute så att de missat första lektionen och det har varit okej för skolan. Nyligen var vi på Gröna Lund. Jag vill helt enkelt skaffa fler minnen med barnen. Det är en overklig situation för dem. Just nu mår jag ganska bra men då har barnen svårt att förstå att jag verkligen snart ska dö. Jag har haft perioder då jag knappt kommit upp ur sängen och då har det varit lättare för barnen att förstå.

När det gäller företaget rullar det på. En ny vd finns på plats och familjen klarar sig hyfsat ekonomiskt.

– Det brukar sägas att det måste vara svårt som företagare men vi tar ut lön och sjuklön som alla andra, säger Kicki. Vi har förstås tvingats delegera mycket, jag har ju också checkat ut i perioder, men tack vare att vi har en kompletterande sjukförsäkring så får vi ut en stor del av lönen. Visst förändrade cancerbeskedet bolaget. Våra anställda hamnade ju i sorg, precis som vi.

– Jag är tacksam för det engagemang mina anställda visat. Alla har ställt upp för mig, säger Victor som också vill berömma sjukvården.

Victor och Kicki med barnen Lisa, Lukas och Markus under Victors cellgiftsbehandling.Foto: Juliana Wiklund/Morethanwords.se

– Jag har fått otroligt bra vård. Jag känner att sjukvården fattat rätt beslut i alla delar i den här processen. Ibland har jag känt tveksamheter, som när jag inte fick en andra stamcellstransplantation, men jag fick det så bra förklarat för mig att jag ändå accepterade beskedet.

Det var inget självklart beslut att avbryta behandlingen som syftade till att bota cancern och övergå till att istället bromsa förloppet och lindra smärtorna.

– Det var en avvägning mellan risken att få en dålig död på sjukhus eller att dö hemma under värdigare former. Men jag är tacksam mot läkarteamet på Huddinge. Sjukvården har verkligen imponerat på mig, säger Victor.

Victor berättar att han inte är rädd.

– Jag får en lugn död. Nu handlar det om vård i livets slutskede. Jag ska dö hemma och aldrig mer vara på sjukhus. Det är bestämt att det inte kommer att göras några återupplivningsförsök. Att ha mig i respirator är meningslöst, min cancer är ju obotlig. Jag kommer att gradvis bli tröttare och tröttare. Just nu mår jag bra men det kan svänga fort.

Victor ser sakligt på sitt öde.

– Jag har inga skuldkänslor och känner mig varken bitter eller förbannad. Jag tror att det mycket är en personlighetsfråga hur man hanterar ett sådant här besked. Jag känner heller inte att det skulle vara orättvist. ”Kämpa” är ett ord som ofta används i cancersammanhang men det är ett konstigt uttryck. Jag ser det mer som att man bör vara en god patient, att inte ägna sig åt bitterhet och självömkan. Jag är inte religiös utan betraktar det här som något biologiskt, naturen har sin gång. Jag har haft -fina 45 år, de har varit roliga och lyckliga, klart jag hade velat bli 90 år men nu är det som det är.

– Det tjänar ingenting till att älta orättvisor. Cancer är så slumpartat, säger Kicki.

Victor passar på att återse vänner han fått under livet.

– Många vågar inte kontakta mig men när jag hör av mig vill de gärna träffa mig och det känns fint.

Victor planerar också sin egen begravning.

– Vi har besökt en begravningsentreprenör. Vi pratar om vad som ska hända och jag har då suttit med och haft synpunkter på musiken och vilka som ska bjudas in till minnesstunden efteråt. Det är en overklig situation för mig men man måste komma ihåg att den är outhärdlig för Kicki.

Victor beskriver familjens tillvaro nu som att alla väntar.

– När jag fick det tunga beskedet den 15 januari bedömdes jag ha ett halvår kvar. Det börjar närma sig. Jag lever i nuet och tar en dag i taget. Jag har inte köpt något på ett och ett halvt år. Materiellt saknar jag inte en enda sak. Det är relationer som förgyller min vardag.

Slotracing är en utpräglad tekniksport. Här bygger Torgny Nordgren ihop VM-bilarna som ska följa noggrant utformade regler för att tävlingarna ska vara rättvisa.Foto: Åsa Sommarström

Foto: Åsa Sommarström

Torgny Nordgren kom i kontakt med slotracing redan som barn. Här bilar från 1960-talet.Foto: Åsa Sommarström

– Det är en riktig nördhobby, det här, säger Torgny Nordgren och tar fram en film på Youtube på sin telefon och visar.

De minimala motorerna tjuter som tandläkarborrar och bilarna i bilbanan kör så fort att de knappt kan uppfattas med blotta ögat. Runt banan, en yta på runt tio gånger tio meter: Djupt koncentrerade förare med snabba fingrar på sina fjärrkontroller.

Filmen visar en av de många tävlingar i slotracing (bilbana) som pågår någonstans i världen. Torgny Nordgren från Vallentuna har en varm känsla för sporten. I höst är han uttagen att tävla för Sverige i VM i USA.

– Man vinner bara ära men slotracingen växer i popularitet. Man har begränsat det till 120 startande.

USA förstås men också de flesta europeiska nationer ställer upp i VM. Åldern på de startande sjunker inte direkt och de flesta är män. Vem som är favorit i år är oklart. Men just nu är balterna vassa, berättar Torgny Nordgren.

– Nu kommer många unga därifrån. De har teknikgymnasier och har ofta banor i skolorna, säger han.

Torgny själv är rankad 64 i världen. men siktar högt i år. Målet är att vara i topp 20. Men vinna är inte allt för honom. Slotracingen har funnits i hans liv sedan han var liten. Vi backar till 1960-talets Bagarmossen.

– Vi bodde i höghus. Min pappa byggde en bana hemma i vår lägenhet. Man kunde hissa upp den i taket. När mamma var borta på syjunta kom alla barn i området hem till oss, säger han.

I tidiga tonåren gick flyttlasset till Farsta. Där hittade Torgny Nordgren miniracingklubben som blev hans andra hem under uppväxten. Här lärde han sig allt om föreningsliv och teknik. Här fanns hans vänner. Till och med första kärleken träffade han på klubben. Intresset höll i sig till tidigt 1980-tal.

Då kom äktenskap, barn och jobb. Karriären gick bra. Väldigt bra. Ingenjörsutbildningen ledde så småningom till vd-jobb på ett stort företag. Ett stimulerande jobb med mycket ansvar och mycket resor.

Torgny ångade på tills det helt enkelt tog stopp och han kollapsade. En svår tid följde.

– Jag mådde verkligen dåligt. Men mitt i den villervallan mötte jag en läkare som sade: ”Du måste börja göra något du tyckte om som barn eller ung.” Då ploppade det här med slotracingen upp, säger han.

Han tog kontakt med en klubb och bara några minuter efter att han mejlat dem kom svaret: ”Kom och kör med oss!”

Han besökte klubben som låg i Spånga.

– När jag klev in där kände jag hur alla positiva tankar kom. Glädjen bara sköljde över mig. Det var en omvälvande känsla, säger han.

Det var 2002. Sedan dess är han helt fast. Och sporten växer. För den som vill finns möjlighet att tävla ofta.

– Den som vill kan göra något varje helg! För mig har det spårat ur alldeles!

Parkeringshuset Parkaden i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan stod klart 1965. P-huset ritades av Hans Asplund och här finns plats för 800 bilar. Parkaden är det sist bevarade parkeringshuset ovan jord från den här tiden. Foto: Carlos Montecinos

Den tidigare havrekvarnen på Kvarnholmen med anor från 1800-talet har ägts av Kooperativa förbundet men har sedan decennier spelat ut sin industriella roll och står i dag tom. Nu ska den rivas – men byggas upp igen.Foto: Ulrika Lind

Så här såg silon på Kvarnholmen ut då den var ny.Foto: Privat

Ågestaverket var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk. Här producerades främst fjärrvärme. Som bränsle användes uran. Allt bränsle har i dag avlägsnats från anläggningen. Anläggningen togs i drift i maj 1964, stängdes i juni 1974 och ägs fortfarande av Vattenfall.Foto: Lennart Strom/Vattenfall

Ett betonggarage mitt i city, är det något att bevara för framtiden?

Jovisst, det anser länsstyrelsen som nu har parkeringshuset Parkaden i korsningen Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan på listan över påtänkta byggnadsminnen som ska utredas.

– Vi har en del oväntade byggnadsminnen som man normalt sett inte uppfattar som snygga på vår lista. Men vi ser inte bara till det som kan anses som självklart ”snyggt”, vi ser även till vilka byggnader som är historiskt viktiga och som representerar olika delar av stadens historia, säger Patrick Björklund, antikvarie på enheten för kulturmiljö och bostadsstöd på länsstyrelsen.

I dag finns 191 beslutade byggnadsminnen vilka har utsetts under nästan 100 år.

– Ser man på Parkaden så är det kanske ingen skönhet, men huset har andra kvaliteter. Arkitekten har till exempel haft en ide med rastren i fasaden på varje våningsplan där hålen är utskurna i form av siffror beroende på vilken våning det är.

Dessutom säger garaget något om tiden vi lever i menar Patrick Björklund.

– I dag skulle vi inte kunna bygga ett parkeringshus i full skala mitt i city, marken är värd för mycket för att det skulle gå att få ekonomi i det. Byggnaden representerar ett annat tidevarv i vår moderna historia, i ljuset av den historiebeskrivningen är det här ”fula” betonggaraget intressant.

Länsstyrelsens lista över föreslagna byggnader som ska granskas är lång. En av de mer ovanliga punkterna är Elefanten – den underjordiska före detta civilförsvarsanläggningen i Sollentuna.

– Den är väldigt speciell, anläggningen är komplett bevarad, atombombskyddad och utrustad med både restaurang och kök, där går att bo i flera år. Den avvecklades för några år sedan då det inte fanns så stora hot mot Sverige. Nu talas det dock om att ta den i drift igen, säger Patrick Björklund.

Anläggningen ägs i dag av Stockholms stad och enligt Thomas Schilén, kundförvaltare på Stockholms stads fastighetskontor, utreds det just nu vad det ska bli av Elefanten och alla andra skyddsrum i länet.

– Stockholms stad äger ett 50-tal skyddsrum och det finns säkert ett hundratal till som ägs av fastighetsbolag, försvaret och olika energibolag. Vi väntar nu in rapporten där det utretts vad det ska bli av dem, säger han.

En annan udda anläggning på länsstyrelsens lista är Ågestaverket i Huddinge kommun, söder om Farsta – ett före detta kärnkraftverk som ägs av Vattenfall.

– Frågan är om man kan bevara ett kärnkraftverk för framtiden? Det ser ju mest ut som en fabriksanläggning ovan jord, själva kärnkraftverket ligger under jord, säger Patrick Björklund.

I dag är vitala delar och kärnbränslet bortplockat och Ågestaverket ska vara avvecklat senast 2025, enligt den plan som finns i dag förklarar Magnus Kryssare, pressekreterare hos Vattenfall.

– Vi har skyldighet att följa kärntekniklagen som innebär att vi ska avveckla anläggningen. Jag känner till att det finns diskussioner om att göra det till ett museum. Oavsett så måste verket avvecklas och friklassas först, vilket också innebär att det mesta i anläggningen transporteras bort, säger han.

På Kvarnholmen i Nacka finns även en gigantisk havrekvarn i betong från slutet av 1800-talet som blivit något av ett unikt ärende. Kvarnen är byggnadsminnesförklarad, men i ett uselt skick varför länsstyrelsen vill att den rivs och byggs upp i en exakt kopia.

– Det är väldigt ovanligt, mig veterligen har det aldrig hänt, åtminstone inte i Nacka, säger Maria Legars, kommunantikvarie i Nacka kommun.

Kommunen har bestämt att silorören, fönstren och en spiraltrappa i kvarnen ska bevaras. Diskussioner pågår just nu med fastighetsägaren Kuab om hur man ska lösa det hela.

Anni-Frid och Agnetha sjunger upp i Rudbecksskolans aula.Foto: NILSSON STIG-GÖRAN/Aftonbladet/IBL Bildbyrå

Mikael Andersson är alltsedan repetitionerna i Rudbeksskolan på 1970-talet ett stort Abba-fan.Foto: Stefan Källstigen

På scenen bakom Mikael Andersson spelade Abborna.Foto: Stefan Källstigen

Vinylskiva med tryck. (Mikael Anderssons samling).Foto: Stefan Källstigen

Idolkort med alla fyra Abbornas autografer. (Mikael Anderssons samling).Foto: Stefan Källstigen

Ur autografsamlingen. (Mikael Anderssons samling).Foto: Stefan Källstigen

Abba-tvålen ”luktar för jävligt” enligt Mikael Andersson.Foto: Stefan Källstigen

Anni-Frid skriver tillbaka när Mikael skickar brev. Här är senaste julkortet.Foto: Stefan Källstigen

Har du också drömt om att få vara en fluga på väggen i ett rum där dina största idoler blottar både sin kreativa process och sina personligheter?

För de flesta är det inte mer än en kittlande tanke. Men Mikael Andersson vet hur det känns.

Året var 1974 i oktober, och platsen Rudbecksskolan i Sollentuna där Abba hade hyrt in sig i aulan för att repa inför sin första Europaturné. Mikael var bara nio år gammal, men vaktmästaren kände igen honom som rektorns son och släppte in honom i projektorrummet. Utan att synas satt han och tittade storögt ner på scenen.

– Det var som att se ett skådespel. Ibland blev de förbannade på varandra. Sedan var de sams. Ibland lät det för jävligt, och ibland lät det fantastiskt bra, berättar Mikael.

En gång tog han mod till sig och smet ut i korridoren. När Agnetha gick förbi tog han mod till sig. Till sin stora lättnad skrev hon i blocket, och frågade om han inte ville ha de andras autografer också. Frida skrev snällt och pratade lite med Mikael.

– Björn och Benny skrev lite motvilligt. De gillade nog inte att bli störda, berättar Mikael.

Idag är det svårt att förstå att Abba kunde repa i två veckor på en gymnasieskola utan att det blev total kalabalik. Bandet var visserligen i början av karriären, men hade redan haft sitt internationella genombrott med ”Waterloo” och segern i Eurovison song contest.

Ändå räknade skolledningen kallt med att deras ”mogna elever inte skulle gripas av hysteri”, och accepterade hyresavtalet med villkoret att Abba skulle lämna aulan när det var dags för prov.

Men viss uppståndelse blev det.

Jan Stigare, lärare och senare rektor på Rudbeck, minns hur yngre barn flockades i korridorerna – och till och med klättrade upp på taket – för att få se en skymt av bandet.

”Vi hade glömt att fansen fanns i tusental i kommunens grundskolor. När turnébussen stod på vår skolgård gick djungeltelegrafen tydligen snabbt i Sollentuna”, skriver han i en minnesbok.

Förutom hyresintäkterna genererade Abbas sejour på Rudbeck även en oväntad bonus för skolan. Efter att flygeln i aulan blivit nerspilld bekostade bandet en ordentlig renovering av instrumentet. Enligt den officiella versionen var det en flaska grappo som vält.

Men Mikael är skeptisk.

– Vad jag såg var det ölflaskor på scenen, berättar han.

En förklaring till att Abba kunde flyga under radarn finns i tids-andan, menar Mikael Andersson.

– Det var proggens tid och Abba var hatade i svensk press. Medierna brydde sig inte.

En tidning som trots allt uppmärksammade besöket var lokaltidningen Sollentunajournalen. Om än med en lite annan vinkel.

I en kortare artikel berättade tidningen att den gratiskonsert som Abba gav i aulan, när repetitionerna var över, blev anmäld till hälsovårdsnämnden. Lärarna hade mätt upp 114 decibel – en klar avvikelse från 1972 års gräns på 90 decibel, rapporterade Sollentunajournalen.

”Det finns experter som anser att unga som går på diskotek, där ljudnivån är 90-100 decibel, riskerar att bli döva vid 40 års ålder”, sa nämndens ordförande till tidningen då.

För Mikael blev repetitionerna början på en livslång kärlek till Sveriges genom tiderna mest framgångsrika grupp. Musik och texter som andades glitter och glamour låg fel i tiden, men träffade Mikael rätt i hjärtat.

Och som för alla riktiga fans handlar det om mer än att bara lyssna på musiken. Bland annat har Mikael Andersson varit på Abba-konvent i Melbourne.

– Jag har fått många vänner över hela världen tack vare mitt intresse, främst i Australien. De är fortfarande väldigt stora där och i övriga världen, och nya generationer upptäcker deras musik.

Hemma i lägenheten finns uppemot 250 skivor med Abba och deras medlemmar. Bland rariteterna utgåvan ”Waterloo” från Tjeckoslovakien. Och så en japansk utgåva av ”Super Trouper ”– givetvis ospelad.

– Japanerna har alltid varit bra på att retuschera omslag, även innan photoshop kom. Och så har de bra pressningar, säger Mikael.

Här finns också samlarprylarna: Abba-tvålen (”luktar för jävligt men är nog värd en tusenlapp”), böckerna, autograferna, affischerna och tröjorna för att nämna några exempel.

Det som betyder mest är de personliga breven. 1975 fick Mikael tag på Fridas adress av en brevbärare, och sedan dess skriver han till henne med jämna mellanrum. Allt som oftast skriver hon tillbaka, och i julas damp det ner ett julkort från Schweiz på hallmattan.

– Jag tror inte att så många artister, som är så kända, tar sig tid att göra sådant, säger Mikael Andersson.

Tony på italiensk camping.Foto: Privat

Tony på italiensk camping.Foto: Privat

Foto: Mitt i

I två månader har Tony Mörman, 71, varit ute på havets vågor i sin havskajak på sin väg från Venedig till Värmdö. När Lokaltidningen Mitt i ringde upp honom var han i Rom och hittills har resan bjudit på minst sagt dramatiska händelser.

– Det har hänt mycket som jag inte hade räknat med, säger Tony Mörman och berättar om gången han blev förgiftad.

Han hade tagit sig ut till en ö utanför Venedig och klivit iland i något som verkade vara kvicksand. Kort efteråt fick han yrsel, feber och ont i kroppen.

– Jag låg på den där ön i två dygn och väntade på att någon skulle komma och plocka upp mig för jag kunde inte paddla. Till slut kom det en musselplockande dam i en båt, säger han.

Kajaken tvingades han lämna på platsen för att få läkarvård. Dagen efter ringde damen och berättade att båten legat under vattnet och att någon även stulit kök och annan utrustning.

Tony Mörman tar dock saken med ro.

– Lite skit ska det vara, då kan det bara bli bättre, säger han.

Tanken om att paddla kom med en insikt på 70-årsdagen.

– Jag låg hemma och tänkte att det kanske var dags att göra något. Det är ju en del gnäll på oss gamlingar, att vi inte gör något, att vi är idioter om vi inte kan sms:a. Jag retade upp mig på det, tills jag tänkte att nu skiter jag i allt och gör som jag vill, säger han.

Pengarna till en långresa fanns dock inte, men det gjorde kajaken. Då fick Tony Mörman en idé.

– Jag brukar ju paddla här i skärgården. Men Venedig är ju ännu bättre, där är det varmt och härligt. Så varför inte?

Nu spenderar han dagarna med att paddla i havet men också att se olika städer. Då och då lägger han kajaken på taket av en hyrbil, kör i väg upp i bergen och paddlar tillbaka nerför floderna.

Har du något distansmål per dag?

– Nej, jag paddlar så länge jag orkar. Ibland är vågorna i havet så jäkliga så att jag slår runt tre, fyra gånger om dagen, då tröttnar jag och pausar en stund.

Hur är det att vara ensam så länge?

– Jag träffar ju lite folk då och då, så det flyter på. Och så får jag se så mycket. Jag har ju till exempel morsat på påven!

I september hoppas Tony Mörman vara tillbaka i Gustavsberg.

– Det beror lite på vädret, men oavsett så måste jag hem innan isen lägger sig. Man får inte ge upp hur som helst.

Du verkar vara en envis jäkel?

– Jag brukar inte ge upp förrän jag kryper. Men det var lite av grejen. Jag visste att det skulle bli jäkligt det här, men det ska nog gå bra.

Björn Lundin har kitesurfat i över ett decennium. Här visar han hur det ska gå till. Viktigast att ha koll på är själva draken, det är den som är motorn och vinden är bränslet. ”Vi lever på vindens villkor”, säger han.Foto: Anna Z Ek

Vattnet finns överallt i länet så se till att utnyttja det. Mitt i:s reportar testar och tipsar om såväl nya som klassiska vattensporter som du kan utöva i Stockholm – även som nybörjare.Foto: Anna Z Ek

För att få koll på hur ­draken fungerar börjar vi på land. Det är inte helt lätt att hålla den uppe, drar man för kraftigt åt ett håll kan den krascha. Foto: Anna Z Ek

Johan hjälper till att blåsa upp den stora draken som vi ska använda ute i vattnet. För att få upp draken i luften på ett säkert sätt ska man egentligen vara två. Men åker du ner på en strand med kitesurfbar vind är du garanterat inte ensam, då är det bara att be om hjälp.Foto: Anna Z Ek

När draken hamnar i rättläge drar den iväg med storkraft. Då gäller det att komma upp på brädan. För reporter Sandra är det vaderna som ömmar mest efteråt.Foto: Anna Z Ek

När jag väl lyckats ta mig upp på vattenskidorna gäller det att hålla armarna sträckta, och benen så tätt ihop som möjligt. Det tar på krafterna.Foto: Anna Z Ek

Olle Röding visar hur man ska ta sig upp på båda benen när motorbåten drar.Foto: Anna Z Ek

Snart bär det av. Men först ska vattenskidorna snöras på. Som nybörjare får jag börja på två skidor.Foto: Anna Z Ek

Väl i, det något kyliga, vattnet gäller det att krypa ihop med knäna så tätt in till kroppen som möjligt.Foto: Anna Z Ek

– Slappna av i axlarna! Sväng vänster, dra vänster! skriker Björn Lundin.

Reporter Johan Thornton drar kraftigt, draken viner genom luften men efter några sekunder kraschar den på stranden.

Vi befinner oss på Dalarö och Schweizerbadet där vi testar på kitesurfing med Björn Lundin och Mikael Ekelund från Stockholm kiteboard-center.

Det är tidigt i juni och de restriktioner som råder här under sommaren har inte börjat gälla än.

Än så länge är vi fortfarande på land för att få in den rätta känslan.

Mikael Ekelund kastar upp draken i luften igen. Den ska flygas i en imaginär åtta. I powerzone är kraften som starkast, i den dynamiska zonen drar vinden lite mindre i draken och i den statiska zonen vilar draken stillsamt.

Jag testar och lyckas ganska direkt få in den rätta tekniken. Då är det nästan meditativt att föra draken genom luften. Efter ett par försök till är Johan också där.

– Det tar lång tid att bli duktig, men det är kul från start bara man har lite tålamod, säger Mikael Ekelund.

Han är relativt ny inom kitesurfing men har en hel del erfarenhet från vågsurfing, vindsurfing, snowboard och segling.

Bäst förutsättningar för kitesurf har långgrund sandbotten, som vid Schweizerbadet. I alla fall till en början. De erfarna kör även ute i skärgården bland kobbar och skär där man måste kunna ta hand om sig själv.

Björn Lundin kom i kontakt med kitesurfing redan 1999. Han startade klubben Stockholm kiteboard och var med och tog sporten till Stockholm. Sedan dess har han varit fast.

– Jag känner fortfarande att jag utvecklas, jag blir som ett barn på vattnet och ska testa olika tricks, säger han.

I dag blåser vinden från sydväst, 4–5 meter per sekund. Det är vad som minst krävs för att man ska kunna komma upp på brädan.

– Vi lever på vindens villkor: Man måste kolla vindens riktning, styrka och kvalitet. Det måste blåsa i riktning mot land för att det ska vara säkert. Händer det något driver du in mot stranden, säger Björn Lundin.

Efter lite mer träning på land ger vi oss ut i vattnet med en betydligt större kite. Björn Lundin håller i draken, Johan håller i Björns väst och jag i Johans. Utan problem drar den oss alla tre över vattenytan.

Sedan får vi testa på egen hand.

Det är inte helt lätt att få draken i rätt läge, men om den drar i väg för snabbt är det bara att släppa bommen. Det känns tryggt.

När vi har testat ett par gånger var visar Björn hur det ska gå till med brädan. Stoppa i fötterna, dra benen mot dig så mycket du kan. Dra bommen mot dig, vrid kraftigt vänster och så drar draken dig upp. Då gäller det att sträcka det främre benet.

Sedan ska du vrida till höger och så vänster igen, utan att för den sakens skull ändra färdriktning.

Det ser löjligt enkelt ut när Björn gör det. Det är desto svårare när vi ska försöka. Men efter några gånger tar vi oss båda upp och på det allra sista försöket lyckas Johan till och med åka några meter.

Fruktansvärt möra i kroppen tar vi oss upp på land och konstaterar att nästan fyra timmar har gått sedan vi började. Det känns det inte som – och trots att det var svårt har vi båda fått mersmak. Känslan av att kunna kontrollera vinden är häftig.

Inget piggar upp utflykten som möjligheten att få se främmande makt smyga omkring bland kobbar och skär. Så vi åker på skärgårdstur i kölvattnet på historiska misstänkta ubåtskränkningar i Stockholms skärgård.Foto: Anna Z Ek

Vad lurar egentligen under ytan? Mitt i Stockholm söker spänningen i skärgården där främmande makt sägs smyga fram. Catherine Waller rastar hunden vid Gåshaga, något mer främmande än bäver har hon aldrig sett här.Foto: Anna Z Ek

Astrid Kaneberg och pojkvännen Jonas Isfält njuter av utsikten över Hårsfjärden vid Årsta havsbad. De har cyklat ut hit från Bagarmossen. ”Garanterat ubåtsfritt”, konstaterar Astrid Kaneberg.Foto: Anna Z Ek

Bad till vänster. Försvaret till höger.Foto: Anna Z Ek

Här har ubåtarna dykt upp. 1. Danziger gatt (hösten 1976), 2. Utö (18 september–6 oktober 1980), 3. Hårsfjärden (1–7 oktober 1982), 4. Kanholmsfjärden (15–24 oktober 2014), 5. Stockholms inlopp (31 oktober 2014), 6. Stockholms ytterskärgård (våren 2015). Se faktarutan efter artikeln.Foto: Google/Mostphotos

Främmande makt? Simmande och dykande minkar tros ligga bakom flera av de misstänkta kränkningarna i skärgården.Foto: Mostphotos

Det doftar krut och havssalt på Gåshaga. Fjärden gnistrar blå i solen och här, längst ut på Lidingö, kommer skärgårdskänslan direkt. Krutdoften kommer visserligen från ett byggbolag som spränger i berget en bit bort. Men det ger ändå viss dramatisk effekt på den här dagsutflykten i ubåtsrapporternas kölvatten.

– Man är liksom mitt i skärgården, 20 minuter från stan säger Catherine Waller som rastar sin hund Sixten i småbåtshamnen.

Det var i dessa vatten, precis mellan Lidingö och Nacka som en misstänkt ubåt rapporterades in av en pensionerad marinofficer hösten 2014. Han presenterade även bildbevis.

Just den hösten var ubåtar åter på tapeten efter ett gäng lugna år. Försvaret hade hittat färska spår efter en ubåt i Kanholmsfjärden några veckor tidigare och regeringen bekräftade sedan att en främmande farkost kränkt oss. Att en före detta ubåtsjägare då fick vatten på sin kvarn är kanske inte så konstigt.

Förutom att sitta och titta ut mot havet och i hemlighet hoppas att ett periskop ska titta upp kan du bada en bit bort vid de nybyggda husen. Restaurangen Pir 16 har tagit över Gåshagas gamla lokaler och Restaurang Bryggan finns också som alternativ om du inte mäktat med att packa egen picknick. Vi frågar Cathrine Waller som bor i området om hon har fler tips.

– Du kan ta båten över till Hasseludden och spaanläggningen Yasuragi, det går så fort att du knappt hinner sätta dig.

Om det verkligen skulle ha varit en ubåt här hade den verkligen tagit sig långt in. Att det skulle vara så betvivlar hon. Däremot finns det en bäver som håller till i småbåtshamnen precis bakom.

Vi åker vidare från Gåshaga. Den misstänkta ubåten utanför Lidingö visade ju sig efter ett tag trots allt vara en plastbåt som låg och guppade. Och historien är full av liknande incidenter.

Mellan tidigt 80-tal och mitten på 90-talet fick försvarsmakten in drygt 4700 observationer om vad som kan ha varit främmande undervattensfarkoster. Men trots en vänligt formulerad fråga till Försvarsmakten får vi inte några detaljer från dem.

”Av operativa skäl kommenterar inte Försvarsmakten vilken information vi har om eventuell främmande undervattensverksamhet”, skriver pressekreteraren Philip Simon i ett mejl.

Nästa utflykt går söderut till Haninge kommun och Årsta havsbad. För samme marinofficer som rapporterade in den felaktiga observationen utanför Gåshaga var som sagt ingen duvunge i ubåtssammanhang. Han var befälhavare under en av landets mest kända ubåtsjakter: Hårsfjärden 1982, utanför försvarets bas på Muskö.

Under två veckor i oktober jagade försvaret främmande farkoster mitt under Kalla kriget där Sverige skulle föreställa neutralt. Men vem det egentligen var som spionerade på oss – Nato eller Sovjetunionen – är inte hundra procent fastställt. Ingen har räckt upp handen och sagt förlåt för den kränkningen.

Ett stenkast från Muskö ligger det lättillängliga Årsta havsbad.

Förutom sandstrand, bad och frisk luft finns även restaurang och bageri. För den som är rastlös finns också tennisbanor att hyra och spela på.

Vi går från parkeringen, ner för backen genom blandningen av sand och varma barr från tallarna och där dyker de äntligen upp. Tre miniubåtar.

Till vår besvikelse visar det sig vara svanar som vänt stjärten i vädret när de letar efter mat under ytan.

På stranden sitter Astrid Kaneberg och hennes pojkvän Jonas Isfält och äter banan. De har nyss cyklat ut hit från Bagarmossen. Tre mil på 80 minuter. Astrid har badat.

– Garanterat ubåtsfritt, säger hon och skrattar.

De åker hit för att få uppleva öppet hav nära stan, och för att det är fina säkra cykelvägar ut hit.

– Egentligen skulle man kunna köpa en stuga härute men…

Jonas avbryts av smattrandet från kulsprutor. Försvaret har en övning på Utö och minuten senare flyger ett militärflygplan rakt över våra huvuden. Idyllen vid havet har sina skönhetsfläckar. Men några riktiga ubåtar syns fortfarande inte till.

Den senaste kränkningen av svenskt vatten är ganska färsk. Våren 2015 sågs ett periskop titta fram i ytterskärgården, i närheten av fyren Vindbåden. Regeringen ska inte ha informerats förrän vintern 2016.

Vindbåden ligger ute i naturreservatet Fjärdlång – en bra bit ut i havet, men inte värre än att äventyrslystna ubåtsspanare kan åka Waxholmsbolagets båtar dit. Har du egen båt är området känt för sina fina naturhamnar. För den romantiskt lagde finns roddbåtar att hyra här ute och en kiosk och kafé finns också.

På huvudön Fjärdlång ligger även konstsamlaren Thiels gamla sommarstuga som nu används som vandrarhem.

Om det nu faktiskt var en ubåt som stack upp här ute valde de verkligen en vacker plats.

Att göra juice har de senaste åren börjat förknippas med tuff attityd och grabbighet. Mitt i Stockholm reder ut om myt och verklighet hänger ihop.Foto: Oliver Lindkvist

Nakna bringor, dudes i ballerinakjolar som gör volter och blandar juice. Så såg det ut i en av de videos från Joe & the juice som folk har rasat över i sociala medier.Foto: Youtube

I verkligheten är juicekillarna både trevliga och hjälpsamma. Inte alls så douchiga som man kan tänka sig efter att ha kollat på kedjans videos.Foto: Oliver Lindkvist

Under konceptet Fightbox samsas både slagsmålsklubb och hälsocenter (som serverar juice).Foto: Anna Z Ek

I våras rasade många över juicekedjan Joe and the juice’s video där de manliga anställda – somliga i bar överkropp, andra i ballerinakjol – tävlar om vem som är den bästa ”juicern”.

Nu har en nysläppt rekryteringsvideo fått folket att höja sina röster. Här ses en ung tatuerad kille i slitna jeans ta longboarden till sitt juicejobb samtidigt som en röst uppmanar dig att välja attityd för det här är inte bara ett jobb, det är att ingå i en brödraskapskultur.

En vän postar videon på Facebook och frågar sig, ”Fan är det som pågår”. Någon kommenterar; ”Jävla Joe & The Douche”.

Jag själv tänker tillbaka på Joe’s på Arlanda där de hade en dricksburk med en lapp på engelska med frasen ”Snälla, hjälp oss sponsra våra Tinderdejter”.

Stämmer myten om juicekillen? Dags för fältarbete.

Det är tisdag strax innan lunch när jag kliver in på ett av kedjans ställen i stan. Bakom disken jobbar tre unga killar, alla i keps. Jag beställer en juice och en macka, slår mig ner och observerar.

Juicemaskinerna surrar i takt med den dunkande partymusiken. Snart slänger den engelsktalande Joe-killen runt med en juicemaskin, ett äpple och isbitar i luften – reklamenligt.

Men när kön växer finns inte längre tid att kasta runt frukt. Joe:n försöker vänligt hjälpa en manlig kund att välja. Serviceminded ändå.

En stund senare sjunger en av dem högt bakom disken.

Jag drar vidare till Fightbox på Söder. Här har kedjan Juiceverket slagit ihop sig med en slagsmålsklubb.

Juicebaren är placerad vid entrén till boxningsgymmet. Utöver barplatserna finns bara ett bord med några få sittplatser, det känns inte som ett ställe du fikar på.

Medan den unga juicekillen mixar ihop min beställning ser jag någon stå på händer inne i gymmet. Han själv småpratar med en tjej i gymkläder som sitter och hänger i juicebaren. De snackar hälsomat, verkar känna varandra. Slagsmålsklubb till trots känns attityden på Fightbox inte alls särskilt macho.

Även om de unga killarna på Joe and the juice kastar frukt ibland är de långt ifrån så douchiga som i videorna. De många kunderna verkar inte heller tycka det.

Kanske är det just det som företaget går runt på: Att lägga upp provocerande videos som får människor att vilja gå dit för att se vad det är. Fasen, slår det mig, det kanske är det perfekta PR-tricket och jag har blivit lurad.

Jag glider in på ett sista ställe för att försöka hitta en douchig Joe och beställer en juice av Tobias. Men han är trevlig, så jag frågar honom om han tycker att deras videor stämmer överens med verkligheten istället.

– Nej, det skulle jag inte säga. Den första filmen var från en gammal personalfest, sedan blev det så mycket skriverier om den så den nya rekryteringsfilmen är nog en spinoff på det skulle jag gissa, säger han.

– Men sedan uppmanar vi folk att ha så kul som möjligt när de jobbar och letar efter den personlighetstypen som gillar att släppa loss.

Vad säger folk om att du jobbar här?

– Det blir ju lite diskussioner om det, men inte så farligt, säger han och ropar på sin kollega.

– Malte, när du säger att du jobbar på Joe’s, tror folk att du är en douchebag då?

– Nja, det skulle jag inte säga, svarar Malte och skrattar.

Om juicekillarna är störiga snubbar med attitydproblem så döljer de det väl.

Kolla in en av juicefilmerna här:

Tips! Få stenkoll på helgen och läs de bästa reportagen från Mitt i Stockholm – prenumerera på vårt nyhetsbrev Fredagspepp!

Caroline Ringskog Ferrada Noli, aktuell med tv-serigen Juicebaren.Foto: Pressbild Lisa Wennersten/SVT

”Jag vill inte förlöjliga juice”

Vad handlar din serie om?

– Den handlar om en grupp människor i Stockholm och deras olika relationer. Den bygger lite på tv-serien Skål, men det är en modern version där alkoholen är utbytt mot juice.

Vad är det för typ av karaktärer?

– Det gemensamma är att de har olika kriser. Alla är privilegierade men har små problem som de tycker är stora. Huvudspåret handlar om en 17-årig tjej som jobbar på en juicebar och en stammis som är 35 år gammal och lite krisig. Han och den här unga tjejen blir kära i varandra.

Hur kom det sig att du valde att låta den utspela sig på en juicebar?

– Jag tänkte bara, vad är vår tids version av ett kafé eller en bar? Då kändes det mest realistiskt med en juicebar. Den handlar inte alls om juice och har ingenting med juicebarer att göra. Jag vill inte förlöjliga juice eller juicebarer, det är inte satir och inte ironi.

Video: Stefan Källstigen

Foto: Stefan Källstigen

Konsumhuset i Älta invigdes 18 juni 1948. År 1962 byggdes det om till snabbköp. I huset fanns även andra butiker som Ältashopen. Byggnaden revs 1991. Det nya huset som ligger på samma plats invigdes 1992.

Bilden som vis visat på Mitt i Nackas Facebooksida har engagerat läsarna:

”Saknar gamla Älta”, skriver Inger Callerius.

”Älta gård! Mina farföräldrar bodde längst upp till vänster ! Gick dit på håltimmarna när jag gick i Stavsborgsskolan som då enbart var högstadie!”, minns Vladimir Pasero.

”Konsum Älta Gård. Den blev riven och nybyggt i ett koncept som hade använts i Sigtuna. Affär i botten och ”Radhus” ovanpå. Butiken byggdes så att den blev ljus och fin men sen kom nya viljor som ville ha mer varor och täckte för fönstren. Det var synd för nu tycker jag att den är trång och mörk, skriver Bengt Wolff.

Utmana dina rädslor brukar det heta. Sagt och gjort. Vi skickade ut vår höjdrädde reporter Johan Thornton på en veckolång resa som till slut tog honom till oanade höjder.Foto: Pressbild/Fallskärmscenter

Vi börjar lite lätt. Gångbron som går mellan Mosebacke och Gondolen på Södermalm ligger ungefär 40 meter upp i luften. Foto: Oliver Lindkvist

Ute på bron känns det som att hela bron skakar. Det gör den inte säger folk som står och njuter av utsikten. Det gör den visst, mumlar jag och skyndar mig tillbaka in i säkerhet. Foto: Oliver Lindkvist

Stadshuset. Utsikten är magisk…Foto: Oliver Lindkvist

… och att reportern knappt vågar hålla ögonen öppna är tragiskt.Foto: Oliver Lindkvist

150 meter upp är det inte läge att titta ner. Då känns det som att Kaknästornet vajar i vinden.Foto: Oliver Lindkvist

På 4 000 meters höjd handlar det inte om höjdrädsla längre. Ju närmare vi kommer marken desto lättare blir det att förstå hur högt det egentligen var – och ju läskigare blir det.Foto: D’Arcy King

Jag har sällan känt mig så ensam. Trots att flygplanet är fullt av personal och jag dessutom sitter ihop med en fallskärmsinstruktör är jag helt ensam. Ensam med skräcken.

Vi återkommer dit.

Det jag håller på med kallas för exponeringsterapi. Att som extremt höjdrädd ta mig upp på höga höjder för att stirra faran i vitögat.

Men vi börjar i terapisoffan. Beteendevetaren Ywonne Edwards berättar över telefon att hon med KBT säkert behandlar ett femtiotal personer som lider av olika former av höjdskräck, eller akrofobi, som är den medicinska termen. Och det är kanske inte så konstigt. För enligt statistiken är var tionde svensk höjdrädd.

– Det vi gör, lite förenklat, är att bemästra tankarna: För hur troligt är det att det vi är rädda för uppe på en hög höjd faktiskt ska hända, säger Ywonne och jag känner att hon har rätt i det hon säger.

Förenklat går KBT, Kognitiv beteendeterapi, ut på att träna på att vända de obehagliga tankarna och att lära sig slappna av i en pressad situation i stället för att fly.

Elddopet blir sedan att exponera sig.

Krönika: ”Det blev en vidrig vecka helt enkelt”

Min första exponering sker på gångbron ut mot restaurang Gondolen, nästan 40 meter upp i luften. Fotografen Oliver och jag skämtar med varandra på vägen ut, solen skiner och det är vindstilla. Vad kan gå fel? Men så börjar allting svaja.

– Vi går tillbaka, säger jag. Nu. Bron kommer att rasa.

Vi har inte ens börjat påpekar Oliver. Han tvingar tillbaka mig ut igen.

Under veckan som går fortsätter resan. Först i Kaknästornet där hissen går raka vägen till 32:a våningen. Väl uppe är utsikten spektakulär. Det är obehagskänslorna också, samt den klassiska tvångstanken: Tänk om jag får för mig att hoppa.

KBT-terapin är inte heller idiotsäker. Vi har alla ett visst mått av säkerhetsbeteende och är vi inte tillräckligt hängivna metoden så finns det risk att KBT:n inte biter. Ungefär så resonerar Sven-Erik Levin, psykolog och psykoterapeut. Jag frågar honom om hypnos är något man kan bota höjdrädsla med.

– Det kan definitivt fungera. Särskilt för dem som har svårt för att skapa egna­ bilder att arbeta med under terapin.

Det finns dessvärre ingen tid för hypnos just nu. Tornet i Stadshuset väntar. Det är över 100 meter högt och tar ungefär en halvtimme att gå upp i. Sista biten går via en knarrande trätrappa som ser uråldrig ut.

Jag vägrar först att gå upp.

Det borde alla andra också göra.

Efter att ha sprungit upp för trappan i blind förnekelse ligger en ny strålande utsikt för mina fötter.

– Andas, slappa av i axlarna, du kommer inte att falla ner, tänker jag tyst för mig själv. Eller högt – för folk tittar konstigt.

Sista försöket under veckan blir att chocka bort höjdrädslan.

Efter en kvarts propellerplansresa upp i luften befinner jag mig 4 000 meter upp i luften ihop med Darcy från Nya Zeeland. Han frågar om allt känns ok, men jag hinner inte riktigt tänka efter. Någon sekund senare faller vi fritt mot marken. Men än rädsla känns det som ett trauma när luften slår mot min kropp som färdas i över 200 kilometer i timmen.

På marken är jag mest trött. Samma känsla som efter en aggressiv karusell på Gröna Lund. Det här var något annat än höjdrädsla. Höjdperspektivet som brukar sätta mig i gungning var för bisarrt att ta in. Dessutom var det skönt att hoppa för en gångs skull och inte bara vara rädd för tanken.

Ett par dagar senare är jag tillbaka där allting började. 40 meter ovanför Slussen på gångbron till Gondolen. Det känns fortfarande fördjävligt.

Få stenkoll på helgen och läs de bästa reportagen från Mitt i Stockholm – prenumerera på vårt nyhetsbrev Fredagspepp!

I snart 30 år har Edward Issa ägnat sig åt skomakaryrket.
Ett utdöende hantverk vars bästa tid på året är nu när höstrusket övergår i vinter.
– Det blir färre kunder varje år, men just nu är det mycket att göra, säger han.

Vad gör barnen när det är lov och sisådär med vädret? Vi tog på oss mössa och vantar och begav oss ner på stan för att göra en snabbkoll!